Värdelös uppkoppling fortfarande. Bilder kommer tids nog. Hoppas det ändå framgår att Burma är fantastiskt!! Här kommer en text som jag skrev för två dagar sedan.
YANGON
Det är fredag förmiddag. Jag sitter i restaurangen till hotellet där vi bor i Yangon. Igår flög Kerstin, Ulla, Ola och jag hit från Bangkok. Det gick bra och pass- och visakontrollen funkade snabbt och effektivt. Passkontrollanten var till och med skojfrisk.
Vi tog en taxi till hotellet, som vi betalade överpris för trots att jag hade kollat upp vad det skulle kosta. En tjej från resebyrån som vi hade bokat hotell och inrikesflygbiljetter dök snart upp med våra biljetter och hotellvoucher. Allt funkade jättebra med andra ord.
Hotellet är trevligt och ligger centralt och bra. Vi åt en sen lunch och åkte sedan till Shwedagonpagoden, som är Yagons största sevärdhet. Vid det här laget har vi ju sett ”några” pagoder och tempel och tycker väl inte längre att de flesta är så märkvärdiga. Men Shwedagon är verkligen one of a kind. Den är 100 meter hög, klädd i skimrande guld och omgiven av en ”pagodpark” som det inte finns motsvarighet till någon annanstans. Otroligt fascinerande. Vi var där när det mörknade och den successivt lystes upp. Mycket vackert. Och detta trots att den håller på att renoveras och vi faktisktt inte kunde se den gyllene pagoden, utan bara den gula beklädnaden som den har under renoveringen.
När vi kommit tillbaka gick vi en sväng på stan och kollade på folklivet. De andra gick tillbaka till hotellet efter en stund men jag fortsatte själv för jag tyckte det var så häftigt med alla människor som samsades på trottoarerna. Yangon ger på flera sätt ett annat intryck än de andra stora städerna vi har besökt under resan. En av de första sakerna man förvånas över är att det inte finns några motorcyklar. För några år sedan var det ett sådant motorcykelkaos här att de helt förbjöds. En annan sak är de många överfyllda bussarna. I dörren till dem står en konduktör och ropar var bussen går. När den är full kör den iväg. Ibland tar det en stund, men ofta springer folk mot den för att komma med. Ett annat billigt sätt att åka en bit i staden är med cykel med sidovagn. För övrigt är det högertrafik men alla bilar är högerstyrda. Märkligt? Nej, det tycker de inte.
Något annat man slås av är att så många hus är så förfallna. Inget underhåll verkar ha gjorts på hundratals år. Fast det syns också att omfattande renoveringar har börjat ta fart. Mellan de ruttna och smutsiga gamla husen finns nymålade hus i glada färger. Moderniseringen går snabbt, även om den kommer att ta tid.
Träden är också något som utmärker Yangon. Det är många, stora, gröna träd planterade längs gatorna.
Och så sarongerna då. Här går de flesta i sarong, särskilt männen. De flesta har en fotlång sarong i ganska kraftig bomullstyg som de knyter på ett särskilt sätt runt midjan. På de breda fötterna som förmodligen sällan eller aldrig har klämts in i några heltäckande skor, har de (moderna) flipflop.
Från tidig morgon till tidig kväll är det fullt med folk överallt. De stora genomfartsgatorna är i stort sett den enda platsen där det inte är någon gatuförsäljning. När solen går upp körs alla varor och tillbehör fram i vagnar som ser ut som stora lådor med hjul. Det är färska livsmedel av alla slag, kokkärl, gastuber, ved, stolar, bord, böcker, tyger, symaskiner, reparationsgrejer av olika slag, en del krimskrams (men inte särskilt mycket faktiskt) och en massa annat. Bland alla andra grejer står också generatorer och lever om för att ge den ström som behövs. Folk handlar det de behöver till dagens matlagning eller sätter sig ned på någon av de små plaststolarna och låter sig serveras innan de går till jobbet. På kvällen mellan sex och en stund före nio är det proppfullt med folk och stor ruljangs på försäljningen. Sedan plockas allt snabbt bort och körs iväg. Gatorna sopas och spolas och sedan blir det mörkt och tyst. Då kommer nattens renhållningsarbetare fram (råttor och kackerlackor) och fixar resten.
Bland alla dessa människor känns Yangon som en väldigt trygg stad. Om man möter folk med blicken får man ett varmt leende tillbaka. Kriminaliteten är låg och själva går de med både pengar och mobiltelefoner fullt synligt nedstoppade i sarongkanten.
Betel
Och så betel då. Det var något nytt för mig. Ja, jag visste ju att det finns, men har aldrig sett det tidigare. Och det är verkligen ingen positiv bekantskap. Betel är ett uppiggande medel som man tuggar. Det är väldigt vanligt bland männen här i Burma. Det tillverkas genom att man hackar nötter från trädet betelpalm, blandar det med kryddor och släckt kalk och viker in det i ett löv som man stoppar i munnen och tuggar. Oljorna i nöten frigörs i munnen och ger den stimulerande effekten. Men det ger också en annan effekt; tänderna och saliven färgas röd som blod. Det ser fruktansvärt ut. Jag klarar nästan inte att titta på den jag pratar med om det är en person som använder betel.
När man tuggar betel ökar salivutsöndringen, så de som använder det spottar ofta. Rött spott alltså. Överallt på marken ser man gamla mörkröda spottfläckar och en del nya knallröda.
Många kvinnor målar kinderna med en beige färg som görs av barken på trädet thanaka. De gör det för att skydda sig mot solen så att de inte blir bruna. Samtidigt får de ju en ljusare färg i ansiktet av färgen. De tycker nämligen det är vackert att vara ljus i ansiktet.
Om en stund ska vi ta en taxi till flygplatsen och åka inrikesflyg till Heho som är en liten flygplats längre norrut. Därifrån tar vi oss till Nyaung Shwe, en liten stad vid Inlesjön, där det bor människor som har anpassat sig till livet vid och på sjön på ett unikt sätt som inte finns någon annanstans i världen. Det ska verkligen bli intressant.
YANGON
Det är fredag förmiddag. Jag sitter i restaurangen till hotellet där vi bor i Yangon. Igår flög Kerstin, Ulla, Ola och jag hit från Bangkok. Det gick bra och pass- och visakontrollen funkade snabbt och effektivt. Passkontrollanten var till och med skojfrisk.
Vi tog en taxi till hotellet, som vi betalade överpris för trots att jag hade kollat upp vad det skulle kosta. En tjej från resebyrån som vi hade bokat hotell och inrikesflygbiljetter dök snart upp med våra biljetter och hotellvoucher. Allt funkade jättebra med andra ord.
Hotellet är trevligt och ligger centralt och bra. Vi åt en sen lunch och åkte sedan till Shwedagonpagoden, som är Yagons största sevärdhet. Vid det här laget har vi ju sett ”några” pagoder och tempel och tycker väl inte längre att de flesta är så märkvärdiga. Men Shwedagon är verkligen one of a kind. Den är 100 meter hög, klädd i skimrande guld och omgiven av en ”pagodpark” som det inte finns motsvarighet till någon annanstans. Otroligt fascinerande. Vi var där när det mörknade och den successivt lystes upp. Mycket vackert. Och detta trots att den håller på att renoveras och vi faktisktt inte kunde se den gyllene pagoden, utan bara den gula beklädnaden som den har under renoveringen.
När vi kommit tillbaka gick vi en sväng på stan och kollade på folklivet. De andra gick tillbaka till hotellet efter en stund men jag fortsatte själv för jag tyckte det var så häftigt med alla människor som samsades på trottoarerna. Yangon ger på flera sätt ett annat intryck än de andra stora städerna vi har besökt under resan. En av de första sakerna man förvånas över är att det inte finns några motorcyklar. För några år sedan var det ett sådant motorcykelkaos här att de helt förbjöds. En annan sak är de många överfyllda bussarna. I dörren till dem står en konduktör och ropar var bussen går. När den är full kör den iväg. Ibland tar det en stund, men ofta springer folk mot den för att komma med. Ett annat billigt sätt att åka en bit i staden är med cykel med sidovagn. För övrigt är det högertrafik men alla bilar är högerstyrda. Märkligt? Nej, det tycker de inte.
Något annat man slås av är att så många hus är så förfallna. Inget underhåll verkar ha gjorts på hundratals år. Fast det syns också att omfattande renoveringar har börjat ta fart. Mellan de ruttna och smutsiga gamla husen finns nymålade hus i glada färger. Moderniseringen går snabbt, även om den kommer att ta tid.
Träden är också något som utmärker Yangon. Det är många, stora, gröna träd planterade längs gatorna.
Och så sarongerna då. Här går de flesta i sarong, särskilt männen. De flesta har en fotlång sarong i ganska kraftig bomullstyg som de knyter på ett särskilt sätt runt midjan. På de breda fötterna som förmodligen sällan eller aldrig har klämts in i några heltäckande skor, har de (moderna) flipflop.
Från tidig morgon till tidig kväll är det fullt med folk överallt. De stora genomfartsgatorna är i stort sett den enda platsen där det inte är någon gatuförsäljning. När solen går upp körs alla varor och tillbehör fram i vagnar som ser ut som stora lådor med hjul. Det är färska livsmedel av alla slag, kokkärl, gastuber, ved, stolar, bord, böcker, tyger, symaskiner, reparationsgrejer av olika slag, en del krimskrams (men inte särskilt mycket faktiskt) och en massa annat. Bland alla andra grejer står också generatorer och lever om för att ge den ström som behövs. Folk handlar det de behöver till dagens matlagning eller sätter sig ned på någon av de små plaststolarna och låter sig serveras innan de går till jobbet. På kvällen mellan sex och en stund före nio är det proppfullt med folk och stor ruljangs på försäljningen. Sedan plockas allt snabbt bort och körs iväg. Gatorna sopas och spolas och sedan blir det mörkt och tyst. Då kommer nattens renhållningsarbetare fram (råttor och kackerlackor) och fixar resten.
Bland alla dessa människor känns Yangon som en väldigt trygg stad. Om man möter folk med blicken får man ett varmt leende tillbaka. Kriminaliteten är låg och själva går de med både pengar och mobiltelefoner fullt synligt nedstoppade i sarongkanten.
Betel
Och så betel då. Det var något nytt för mig. Ja, jag visste ju att det finns, men har aldrig sett det tidigare. Och det är verkligen ingen positiv bekantskap. Betel är ett uppiggande medel som man tuggar. Det är väldigt vanligt bland männen här i Burma. Det tillverkas genom att man hackar nötter från trädet betelpalm, blandar det med kryddor och släckt kalk och viker in det i ett löv som man stoppar i munnen och tuggar. Oljorna i nöten frigörs i munnen och ger den stimulerande effekten. Men det ger också en annan effekt; tänderna och saliven färgas röd som blod. Det ser fruktansvärt ut. Jag klarar nästan inte att titta på den jag pratar med om det är en person som använder betel.
När man tuggar betel ökar salivutsöndringen, så de som använder det spottar ofta. Rött spott alltså. Överallt på marken ser man gamla mörkröda spottfläckar och en del nya knallröda.
Många kvinnor målar kinderna med en beige färg som görs av barken på trädet thanaka. De gör det för att skydda sig mot solen så att de inte blir bruna. Samtidigt får de ju en ljusare färg i ansiktet av färgen. De tycker nämligen det är vackert att vara ljus i ansiktet.
Om en stund ska vi ta en taxi till flygplatsen och åka inrikesflyg till Heho som är en liten flygplats längre norrut. Därifrån tar vi oss till Nyaung Shwe, en liten stad vid Inlesjön, där det bor människor som har anpassat sig till livet vid och på sjön på ett unikt sätt som inte finns någon annanstans i världen. Det ska verkligen bli intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar