Efter en och en halv vecka med i princip ingen fungerande uppkoppling (trots att det funnits wifi överallt) är vi nu tillbaka i Yangon. Det är sista kvällen i detta fantastiska och förunderliga land. Vi har lyxat oss med en riktigt god och i detta land väldigt dyr middag på "Skybistro" på 20:de våningen med utsikt mot den upplysta Shewdagonpagoden.

I morgon åker vi hemåt efter helt underbara dagar. Här kommer det första inlägget som handlar om våra dagar i Nyaung Shwe, en liten stad vid Inlesjön.

Bilder försöker jag inte ens ladda upp... det får bli när jag kommer hem.

Inlesjön

Inlesjön är en ganska stor sjö som ligger på en platå 900 meter över havet. Runt platån reser sig bergen. Det är mycket vackert, men inte bara det. Här bor 75 000 människor som har anpassat sin livsstil helt och hållet till sjön. De bor i flera olika byar på sjön. Deras hus är byggda på pålar i vattnet. Några hus flyter. Husen står i raka rader så att vattnet liksom bildar gator mellan dem. De har också odlingar av frukter och grönsaker som flyter på vattnet. De fiskar från små låga kanotliknande träbåtar, där fiskaren står på ett ben längst bak i båten och ror med det andra. Han liksom vrider fast åran med fotleden och ror med hela benet. På så sätt har han händerna fria att sköta fiskeutrustningen som antingen är nät eller stora korgar. Detta sätt att fiska är helt unikt för människorna som bor på Inlesjön.

De har också tillverkning av olika saker i speciella hus som också står på pålar i vattnet. Tygtillverkning till exempel, de spinner tråd av lotus, silke och bomull och väver fantastiskt vackra tyger. De gör också cigarrer och cigaretter, som rullas för hand. Här finns även silversmeder och järnsmeder, båtbyggare, finsnickare, paraplytillverkning och mycket mer. Varje dag är marknaden öppen. Byarna turas om att sälja där.

I förrgår åkte vi runt på sjön hela dagen i en liten avlång träbåt. Vi åkte genom byar och tomatfält, fyndade på marknaden, beundrade fantastiska hantverk, tog några bloss på en alldeles färsk cheerotcigarett, besökte pagoder och kloster, åt lunch på en restaurang – allt ute på sjön. Unikt, som sagt. Denna livsstil finns bara här. Det var en mycket speciell dag. Definitivt en höjdpunkt på resan.

Igår när det var söndag, tog vi det lite lugnt på morgonen och åkte sedan tuctuc ut ur staden och genom landskapet upp mot bergen. Där ligger en vingård som startades för 14 år sedan av en person som kommer härifrån. Druvplantorna hade han hämtat från Europa och etikettmaskinen kom från Italien, men alla som jobbar där kommer från bygden och deras olika viner säljer bra, även om det (enligt dem själva) i första hand är turister som uppskattar dem.

Vi provade några viner och var med på en guidad visning av produktionen. Sedan åt vi lunch där och drack lite mer vin. Det var gott, och inte minst var det ljuvligt att sitta där i den behagliga värmen och njuta av lugnet och utsikten.

När vi kom tillbaka till stan tog jag en promenad och gick runt och tittade på vad som fanns att se. Bland annat såg jag tillverkning av de mycket vackra flätade bambuväggarna som många hus här är byggda av. Jag träffade också på några rosaklädda pojkmunkar som gick runt bland husen för att få sig kvällens mål ris. Vid kanalen som rinner ut i den större kanalen som leder ut till sjön, pågick ett hektiskt arbete med att lasta familjernas båtar med folk och varor som skulle hem till sjön efter en dag i stan. Jag såg också flera delvis raserade och övervuxna pagoder från den hinduiska tiden. På en sådan ”kulle” såg jag barn leka. Flera tempel finns det förstås också. Templen här i Burma skiljer sig från de vi har sett tidigare genom att de har en massa ”bling” runt toppspiran och så är det ofta blinkande lampor i olika färger i en cirkel runt buddhastatyernas huvud. Det är inte snyggt. I alla fall så var det en intressant promenad.

Det finns inte många ”vanliga” affärer här, den mesta försäljningen sker på marknaden. När jag gick igenom den igår höll de på och spände upp presenningar mellan stånden som skydd mot eftermiddagssolen. Det finns också stora, eller rättare sagt långa, marknadshus där man kan hyra en liten lokal med egen dörr och driva sin verksamhet i.

I solen är det varmt och skönt men annars är det ganska kallt här. Vi är ungefär i höjd med Bombay och Mexico City, men eftersom platån är på 900 meter över havet blir det ganska svalt på kvällarna. Det är också förklaringen till att det går att odla druvor till vin här, trots att det ligger inom den tropiska zonen.

Nu är det måndag och jag sitter på flygplatsen i Heho. Den ligger på nästan 1200 meter över havet. I morse tog vi en promenad på stan och sög in morgonatmosfären bland alla ortsbor som uträttade sina ärenden, körde runt för att hitta kunder till sina fordon och utflykter, var på väg till jobbet eller bara var ute.

Sedan åkte vi iväg i taxi till den andra vingården som ligger här utanför. Vi hade kommit överens med en kvinna om att bli skjutsade dit och sedan direkt till flygplatsen. Hon var hyfsat bra på engelska, men deras uttal är inte alltid lätt, och jag trodde mig ha hört att hon hade en Hiace, alltså en Toyotabuss. Döm om vår förvåning när hon och hennes man kom körande i en Suzukipickup! Vi tvekade några sekunder, men den hade i alla fall tak och bänkar längs långsidorna, så vi hoppade upp. Det blev en riktigt trevlig tur upp i bergen, genom ett vackert landskap och intressanta byar.

Vingården, som heter Aythaya, var den första som startades i Myamar. (Kommentar: Jag kommer att börja skriva det i stället för Burma eftersom jag har förstått att alla människor här kallar sitt land Myamar, och då tycker jag det verkar förmätet av Sveriges regering att vidhålla att det ska kallas Burma, oavsett vad man tycker om landets regim.) Det var en tysk man som startade den 1999. Han planterade vinrankor från Tyskland och Italien, anställde en tysk vinmakare och utbildade vingårdsarbetare från trakten. Idag säljer vingården vin till restauranger och butiker i hela landet samt exporterar lite till Kina. Den andra vingården som vi besökte igår, startades två år senare av en burmesisk man. Dessa vingårdar är de enda i landet.

Vi åkte som sagt till Aythaya och fick se en mycket vacker och rofylld plats. Vi provade fyra av deras viner och drack ytterligare ett till lunchen som vi också åt där. Gott, var det.

Sedan åkte vi direkt till flygplatsen och nu ska vi snart åka vidare till Bagan, buddhismens första vallfartscentrum.