PHNOM PENH

Vi kom fram till Phnom Penh på eftermiddagen och gick iland vid flodkajen i centrum. Därifrån åkte vi buss till hotellet. Rusningstrafiken hade börjat och det tog lång tid. Trafiken stod märkligt nog inte stilla, men bilarna och motorcyklarna/mopederna var packade som surströmming i en jäsande burk. Överallt där det rymdes en motorcykel körde någon. Gatan som vårat hotell låg på var smal och bilparkeringskulturen i staden har inte utvecklats i den riktning som de (till vår förvåning) stora, nya bilarna kräver. Kort sagt stod det stora, nya Range Rover och 4WD Lexus i vägen överallt längs gatan. Och andra lika nya Audi, Mercedes med mera och förstås en massa Toyota. Det blev att tråckla och backa och krypa för att komma fram, och till slut gick det. Förutom alla nya bilar förundrades vi över att ingen tutade. Det var en stor skillnad från Vietnam.



Dagen hade varit lång och svettig så vi duschade och sedan var det mörkt och vi var hungriga. Vi gick därför bara tvärs över gatan och åt på en liten terassrestaurang som låg där. Maten smakar mer här i Kambodia än den gjorde i Vietnam, alltså mer kryddstarkt. Såserna och grönsakerna är jättegoda, köttet och fisken är jag mindre entusiastisk över – men så är det ju ofta även i Sverige, så det säger nog mer om mig än om kvaliteten på maten.

Efter maten ville de flesta gå hem och sova, men Carina, Niklas, Per och jag gick till en ganska tråkig skybar i närheten och tog en GT. Den var i alla fall god och det var häftig kvällsutsikt över staden.




Kungliga palatset och Silverpagoden
Nästa morgon tog vi en tuctuc (taximoped med släp som rymmer fyra personer) till det kungliga palatset som ligger vid floden. Det är ett stort område innanför en hög mur. Där bor den kambodianska kungafamiljen, som enligt vad jag förstått är väldigt populära här i landet. Där finns också tronsalen i ett eget hus, tidigare kungars pagoder och kungliga tempel samt flera andra byggnader. Allt är byggt i kambodjansk rojalbuddhistisk stil med en massa guld, tinnar, torn, pelare, altare och religiösa symboler som drakar och ormar, ofta i gröna, rosa och gula färger. Inne på området finns också den så kallade Silverpagoden som trots namnet är byggd i extra mycket guld. I den finns en liten grön buddha som är gjord i jade men belyst så att den ser ut som om den skulle kunna vara gjord i smaragd, och därför heter Smaragdbuddha. Den sitter högt uppe på en jättetron i guld.

Det är fascinerande byggnadsverk. Mycket vackra. Men det är också konstigt och lite knepigt för en ingrodd svensk oavsett vad man tycker om religion och monarki, att de blandas på detta sätt och att så mycket pengar lagts på dessa skrytbyggen när samhället behövde så mycket annat. Funderar på sådant gör man, samtidigt som man beundrar byggnadskonsten. Och ja, jag vet, detsamma har gjorts i hela världen. Men ändå.






Riverside
Phnom Penhs hjärta ligger längs floden. Där samlas människor på dagar och kvällar. Efter palatsbesöket flanerade vi i sakta mak längs ”riverside” och sög in alla intryck. Här i Phnom Penh såg vi betydligt fler tiggare, bostadslösa, missbrukare och gatubarn än vi gjorde i städerna i Vietnam. De flesta verkade dock må ganska bra även om de inte lever i överflöd. Och så finns de då de som har råd med alla de dyra bilarna. En stor del av dem sägs vara korrumperade politiker och tjänstemän.

 

Vi tittade in i några pagoder och när Carina och jag kom fram till en mycket liten pagod vinkade en gammal man som satt vid dörren till oss och ville att vi skulle komma dit. Han låste upp och vi gick in i en liten trång krypta. Där satte vi oss på golvet. Mannen tände två rökelsestickor och gav oss var sin att sätta i sanden i en liten skål framför Buddhastatyn. Sedan sprayade han parfym i en skål med vatten och stänkte det på oss medan han rabblade ramsor med böner eller välsignelser eller vad det nu var. Sedan sa han att vi fick fotografera och när jag även riktade kameran mot honom tog han snabbt av sig glasögonen, rätade på ryggen och log mot linsen. Sedan visade han på en liten krans av vita blomknoppar som låg framför Buddha och talade vänligt men bestämt om att där skulle vi offra pengar. Det gjorde vi så klart gärna, och det bekom honom inte alls att jag fotade när han tog pengarna och stoppade i bröstfickan.

Längs riverside ligger också en legendarisk bar och restaurang, Foreign Corresponders Club (FCC) där utrikeskorrespondenter från olika länder brukade träffas under ”efterpolpot-tiden”. Det är väl i och för sig inte så märkvärdigt, men det är en ganska trevlig servering, där vi åt en enkel lunch innan vi lämnade strandpromenaden och gav oss in i de livliga småkvarteren där gatuförsäljningen i alla dess former härskar. Vi gick också till marknaden som är en speciell byggnad i sig, men orkade inte gå in bland allt krimskrams och billiga kläder. I stället fortsatte vi till Phnom Penhs högsta punkt, en knabbe på 27 meter över havet. På toppen ligger Wat Phnom som är ett av de äldsta templen i staden och också gav staden sitt namn. Den anses av många vara stadens hjärta där den ligger en liten bit från floden. Det var runt denna kulle som staden en gång började växa fram. En legend berättar att en gammal kvinna som hette Penh hittade fyra bilder av Buddha vid Mekongfloden. Hon förvarade dem på en kulle, en phnom på khmer. Runt den kullen växte staden fram och den fick därför namnet Penhs kulle, det vill säga Phnom Penh.

Sedan tog Carina och jag en tuctuc tillbaka till hotellet och tog det lugnt en stund innan vi åkte tillbaka till floden, tillsammans med Niklas, och åt på en restaurang som heter Titanic, som vi hade läst om. Vi åt en vattenbuffelgryta med citrongräs som var väldigt god och fick för första gången ett gott vin.

Efter maten gick vi längs hela strandpromenaden, stannade till och tog en drink på FCC och kollade inte lördagskvällslivet, innan vi tog en tuctuc tillbaka till hotellet.

Vad vi gjorde i söndags skriver jag om i nästa inlägg, men nu måste jag berätta vad som hände på måndag morgon innan vi skulle åka vidare. Jag vaknade tidigt och det var tur för annars hade jag blivit väckt av ett förfärligt grytlocksskrammel klockan halv sex, och då hade jag blivit sur. Men nu var jag ju redan vaken så det gjorde ingenting, förutom att jag förundrades över att man levde om så vid den tiden, även om det var måndag morgon.  En timme senare satte det igång igen och då närmade det sig dessutom, så jag gick ut på balkongen som vette mot gatan, för att se vad det var. Det visade sig vara ett begravningsfölje. Kistan låg i en stor utsmyckad vagn som sköts på av personer klädda i blå och vita dräkter. I vagnen satt några munkar intill kistan. Längst fram gick gulklädda personer och slog på "grytlocken". Några drog en liten vagn med stora trumman. De kom från en restaurang längre ner på gatan där vi trodde att det hade varit bröllop hela helgen, men det var tydligen fel.