En dag i Mekongdeltat

EN DAG I MEKONGDELTAT

Ojoj, jag ligger en hel vecka efter med inläggen, men jag har skrivit för varje dag, så det kommer så småningom. Här kommer det som hände förra torsdagen:

Torsdag 11/12.
Det är det inte idag, men jag måste skriva det för att hålla reda på dagarna själv. Man blir ganska dagavill på en sådan här resa nämligen. Nu när jag skriver detta är det fredag och jag har redan svårt att minnas vad det var vi gjorde just igår. Oj soj oj! Det är vietnamesiska och betyder Oh my god (på ren svenska).

I alla fall så åkte vi från Saigon tidigt på morgonen. Staden är stor och trafiken långsam så det tog ett par timmar att komma ut ur staden. Bebyggelsen upphörde i och för sig inte för det, utan fortsatte konstant i de ytterligare cirka två timmar som vi körde. Det betyder dock inte att det inte var landsbygd för det var det i långa sträckor, men byarna har ofta samlad bebyggelse längs vägen med åkermarken bakom husen.

Vårt mål var en liten stad i Mekongdeltat. Mekongfloden är nästan 500 mil lång och går genom länder. Den börjar i Tibet, rinner en lång sträcka genom Kina och sedan in i Burma och Thailand, genom Laos och Kambodia och bildar slutligen ett stort delta med många flodfingrar i södra Vietnam. I en del av deltaområdet är det mer vattenyta än land och följaktligen bor människorna både på land och vatten. På en del ställen har de marknad på floden. Bönderna åker dit med sitt ris, sin fisk, sina frukter och grönsaker och människorna kommer i små träkanoter för att handla. Vi började med att åka runt i båt på en sådan marknad. Den värsta morgonrusningen hade redan lagt sig, men det fanns en och annan som inte hade handlat varor till sin lunch ännu. Vi handlade också hos en kvinna som hade sin båt full av härliga frukter.

 

 

 

 

 

Sedan gick vi iland på en av öarna och fick se hur de tillverkar olika produkter av bland annat ris, banan, kokos, ingefära och honung; rispapper, risbrännvin, puffat ris, banangodis, kokoskola, tvålar, hudkrämer och mycket mer. Vi provsmakade och köpte förstås en del. Jag smakade också på brännvin som var smaksatt med kobra och gammal fågel. ”Good for your body, if you drink this you will live for ever” sa de, och vem kan motstå den möjligheten?

 

På en annan ö i deltat som vi åkte till gick vi runt och tittade i djungelbyn och lärde oss mer om hur människorna lever där. Några bybor spelade och sjöng några traditionella sånger för oss. De handlade om kärlek, fiske, frukt- och risodling. Precis som livet här. De tre instrumenten var stränginstrument, ett var nästan som en vanlig gitarr fast med vågig hals och stämd på ett annat sätt. Ett instrument hade två strängar på en lång smal hals och det tredje hade en sträng och en slags fjäder som man vibrerade tonen med.

Lunchen som vi åt där bestod av stekt flodfisk (någon slags karp tror jag det kan ha varit) i rispapper, stora räkor, stora sniglar, kycklingsoppa med nudlar en massa grönt, frukt och en del annat. Det var gott men lite kufiskt. När jag ville ha kaffe på maten tittade de på mig som om jag kom från mars. Men vi fick kaffe i alla fall. Det är starkt och gott.

Efter denna innehållsrika och intressanta dag bland människorna i Mekongdeltat åkte vi vidare med buss längs floden till Cau Doc, en halvmiljonstad som ligger en mil från gränsen till Kambodia. Vi åt gemensam middag på hotellet och sedan gick några av oss ut för att göra oss av med de sista dongen (vietnamesiska pengarna), men där tystnade kvällarna tidigt så det blev bara en snabb öl.

Det var kanske lika bra för i morse steg vi upp tidigt och åkte ut på floden i små roddbåtar, sådana som de står där bak och ror. Det var några kvinnor och unga tjejer från en fiskeby ute på floden som kom för att hämta oss och visa oss sin by. Husen som de bor i är byggda på pålar i raka rader i vattnet, så att det liksom bildas gator. Där bor fiskefamiljerna som numer lever på att odla fisk. Fiskebodarna har hål i golvet. Där matar de fisken och fångar den.

 

 

Vi gick också i land i en liten by alldeles intill. Medan fiskefarmarna var buddhister visade sig dessa bybor vara muslimer. Det är inte mer än några få meter vatten mellan deras bostäder, men det var till synes inga problem. De bryr sig kanske inte så mycket om världspolitiken heller.

Tjejen som rodde båten som jag och Elsie åkte i var den yngsta av rodderskorna. Hon var nog nybörjare och hade inte riktigt fått in tekniken, så hon var inte riktigt lika snabb som de andra, men hon var rar och gullig, så jag bestämde mig för att ge henne min sista femtitusing (cirka 17 kr). Det är mycket för att vara dricks här (dricks är inte särskilt vanligt överhuvudtaget, men de blir förstås glada om de får lite). I alla fall så glömde jag helt bort det när vi skulle stiga av båten. Efter en stund kom jag ihåg det igen, och eftersom de inte hade hunnit ro iväg tittade jag efter henne, men kunde först inte se henne. De andra rodderskorna förstod på en gång att jag letade efter henne och började peka och säga något och plötsligt kom hon fram till mig. Jag hade rullat ihop sedeln och la i hennes hand så att ingen skulle se, men när hon såg den viftade hon glatt med den och ropade ”kolla, kolla” (eller nåt) så alla skulle se.  

Mot Kambodia
Efter detta bordade vi en liten speedbåt och började köra uppströms. Vi fick en enkel lunch och efter cirka en timme kom vi till gränsen. Vi gick in i ett flytande kontor och stämplades ut från Vietnam (jag han dricka två koppar kaffe under tiden), gick ombord igen och åkte genom ingenmansland i fem minuter för att sedan gå iland vid den kambodianska gränskontrollen och få våra visum. Det gick förhållandevis snabbt (mindre än en timme) och nu sitter vi igen på båten som ska ta oss till Pnom Phen. Mekongfloden är bred hela vägen. Det är bördigt längs vägen och verkar ganska glest befolkat. Fast det är kanske en synvilla.