HCMCity

HO CHI MINH CITY, CAO DAI OCH KRIGETS OBARMHÄRTIGA SPÅR

I måndags (alltså för en vecka sedan) eftermiddag när vi kom till Ho Chi Minh City (HCMC eller Saigon som det hette förr) tog vi en snabb dusch på hotellet och gick sedan ut på en gång för att hinna börja se och uppleva staden. Här bor mer än 9 miljoner människor. Stadens brus har olika nivåer, men det tystnar aldrig. Fem miljoner motorcyklar tar plats inte bara på gatorna utan även när de ska parkeras. Just det är fantastiskt välorganiserat, men i övrigt är det kaos överallt, i alla fall i svenska ögon. Det är betydligt fler bilar än i Hanoi och många av gatorna är breda avenyer som fransmännen byggde under kolonialtiden. Kort sagt är det ännu värre att ta sig över. Märkligt nog så vänjer man sig och nu går det riktigt bra att gå rakt ut i trafiken.  Bara man går sakta och rakt fram så kör ingen på en. Man lär sig liksom att inte bry sig om bilarna och motorcyklarna som kör alldeles intill.




Niklas, Carina och jag började med att gå till Mariammanpagoden, som är en gammal hinduisk pagod byggd till guden Shiva för att hylla kvinnlig kraft. Den är mycket vacker och fylld med doft av rökelse. Inte för att det nu egentligen är något speciellt med det; den beskrivningen stämmer på alla pagoder.




Sedan gick vi igenom en park med skulpturer. Där satte vi oss och tog en iskaffe. Det var riktigt gott. Därifrån gick vi vidare till kyrkan Notre Dame, som naturligtvis också är ett minne från fransmännen. Överhuvudtaget märks det i staden att fransmännen försökte bygga sig ett Paris i sydöstasien. Många av de breda gatorna är kantade med alléer, husen i de centrala delarna har franskt stuk och överlag känns HCMC väldigt europeisk.

Intill Notre Dame ligger postkontoret som är en sevärdhet i sig. Stort och flådigt som sig bör för ett gammalt franskt hus och (numer) med ett stort porträtt av Ho Chi Minh. Därifrån gick vi vidare mot operan, som förstås också det är ett franskt bygge. Det visade sig att det skulle gå en show där ca en och en halv timme senare. Den verkade intressant, tyckte jag, även om jag inte riktigt fick klart för mig vad det var. Vi råkade träffa på Ulla, Kerstin och Gunvor vid operan, och de var också intresserade av att gå på showen, så vi fyra köpte biljetter och hann dricka kaffe på ett kafé i närheten innan vi gick tillbaka. Det visade sig vara en helt fantastisk föreställning som framfördes av ett 20-tal unga akrobater och dansare. Artistisk akrobatisk nycirkus skulle man kunna kalla det. De gjorde häftiga akrobatiska nummer med redskap från det vietnamesiska fisket och jordbruket. Det var till exempel långa störar, bastkorgar och de runda båtarna. Akrobatiken och dansen var inte bara fascinerande, de skapade också vackra mönster med dessa redskap. Till detta var det behaglig musik med en slags lång cittra, gitarr, en slags flöjt och slagverk. Musiken förstärkte akrobaternas rörelser, och… ja det var bara så bra. Går inte att beskriva. Man fick inte fotografera, så jag har inga bilder heller.

Efter det gick vi tillbaka mot vårat hotell. I en park i närheten var det ett härligt folkliv med familjer och ungdomar som var ute och träffades. Vi åt gott på en liten restaurang i en gränd och sedan tog Carina och jag en drink på ett litet ställe, tillsammans med Conny och Lola som vi då också hade sprungit på.

Krigets obarmhärtiga spår
I tisdags morse gick Niklas, Carina och jag till krigsmuséet. Där har man samlat fotografier från Vietnamkriget och från konsekvenserna av det. Det var som väntat väldigt gripande och mest av allt påverkades jag av bilderna på barn som fötts med förfärliga missbildningar, långt in i vår tid, som en följd av besprutningarna av ”agent orange”. De här dagarna har jag konstaterat flera gånger att man ser förhållandevis många handikappade i städerna, och att det är så bra att de får finnas och inte göms undan någonstans. När jag såg bilderna på muséet förstod jag att det är långt ifrån hela sanningen. Jag såg bilder på ungdomar som är flera år yngre än mina egna barn. Ungdomar med obeskrivligt tragiska missbildningar. En del av dem vårdas hemma av gamla föräldrar eller någon annan, en del bor på olika hem för handikappade. Hur de har det där vet jag inte, men resurserna att ge dem stimulans och möjligheter finns knappast. Problemet lär dessutom komma finnas kvar länge. Först för två år sedan började USA ge finansiellt stöd för att rena vattnet och jorden i området runt Da Nang för de förvarade giftet.

 

 

Sedan tog vi en taxi till China town som det naturligtvis finns ett av även här. Vi promenerade runt i de livfulla marknadskvarteren, tittade på ett par kinesiska pagoder och satte oss på en liten servering. När vi kände oss nöjda med det åkte vi lokalbuss tillbaka till centrum och satte oss i en park för att vila en stund. Det blev dock inte mycket med det eftersom det nästan på en gång kom ungdomar som ville prata med oss. Detta är något som händer hela tiden. De vill träna på engelska för att lättare kunna få jobb när de gått ut skolan.

Vid femtiden gick vi till ”The Heli bar” som är baren i en skyskrapa där men byggt en helikopterplatta på utsidan av huset, på 24:e våningen, där även baren är. Där såg vi staden ovanifrån i ljus, sedan solnedgången som faktiskt var ovanligt läcker eftersom det var moln både ovanför och under solen, men den ändå syntes helt som en röd tallrik. Efter det såg vi förstås stadens ljus som också är häftigt med belysta skyskrapor och långa rader av fordon på boulevarderna.

Att fota genom glasrutor blir sällan riktigt bra, och jag tror att inte ens de bästa fotograferna av våra reskamrater lyckades ta bilder av solnedgången som de blev nöjda med. Men en dålig bild är ju bättre än ingen.... (eller...?)

Cao Dai-religionen

Onsdag morgon steg vi upp tidigt och åkte iväg allesammans på en heldagstur. Först bar det av till en liten by som heter Long Hoa. Där ligger Cao Dai-religionens stora tempel, ”gudomlighetens tempel”. Cao Dai kan sägas vara den första new age-religionen. De är i grunden buddhister men har lite av hinduismens gudstro och kristendomens avsaknad av reinkarnation. De har plockat lite av ”det bästa” ur olika religioner och skapat en slags sekt. Idag har de tre miljoner anhängare. Många av dem bor där. En del av dem är munkar och nunnor vid templet. Fyra gånger per dag samlas de till böneceremoni. Vi var med på en sådan. Det intressantaste med den tyckte jag var musiken. Det var en liten flickkör som sjöng till musik av några stränginstrument. Alla nunnor och munkar satt i raka rader på golvet i det stora templet, nunnorna till vänster och munkarna till höger. På givna signaler i musiken lutade de sig fram med pannan i golvet. Alla har vita hellånga kläder utom ”prästerna” som hade gula, röda och blå kåpor. Deras uppgift var att bära rökelsen.

Säga vad man vill om det, men templet är skithäftigt. Stort och färgglatt i gult, grönt och rosa och med en massa utsmyckning. Pelare med drakar och ormar inte minst. På flera ställen finns också det allséende gudomliga ögat som är centralt i läran.

 

Cu Chi

Sedan åkte vi vidare för att se platsen där Cu Chi-tunneln finns. Det är inte EN tunnel även om det låter så, utan ett stort tunnelsystem som vietnameserna byggde redan under franska ockupationen för att gömma sig. Under amerikanska kriget (som det kallas i Vietnam) användes de inte bara för att människor skulle kunna gömma sig för soldater. I det grävda tunnelsystemet fanns även sjukhus och annat. Gångarna var långa och trånga. En del av dem har förstorats från ”viet size” till ”tourist size” för att de som vill ska kunna krypa ner i dem och uppleva lite av hur det var för dem som tvingades hålla sig gömda där. Rundturen på området berättar också mycket mer om hur människorna levde under krigstiden. Det var säkert intressant, men jag valde att inte gå med runt. Kände att jag hade nog med krig i huvudet just då.

Kvällsdrink
Den kvällen avslutades med en drink på en annan sky bar och nästa morgon lämnade vi Ho Chi Minh City.