EN SÖNDAG MED STARKA KÄNSLOR
För att förstå lite av vad vi var med om denna dag behöver man lite kunskaper om vad som hände i Kambodia för cirka 35 år sedan när Pol Pot var regeringschef och ledare för landets kommunistiska parti Röda Khmererna. Han hade en idé att skapa ett samhälle med rena khmerer där allt var till hundra procent kollektivt, där ingen ägde något och alla bodde i stora jordbrukskollektiv för gemensam försörjning och inte hade någon kontakt med omvärlden. Det här är förstås en mycket förenklad och begränsad beskrivning av ideologin och händelserna, men i alla fall var ju problemet att alla människor inte passade in och inte heller ville leva så. Det löste han enkelt genom att fängsla alla som var olika. Det var personer som bodde i städer, utbildade personer, alla som inte var buddhister, människor från andra länder, konstnärer, författare med flera. För att fängslas räckte det med att någon av hans mannar trodde att man var olika, eller till exempel att man hade glasögon för det betydde att man hade läst mycket.
Det fanns flera fängelser runt om i landet dit fångarna fördes. Skolor stängdes och gjordes om till fängelse. Förhållandena var vidriga. Fångarna tvingades ligga raklånga bredvid varandra på golvet med fötterna fästa i långa fotbojor. De fick inte röra sig och inte ge några ljud ifrån sig. Om de ville dricka eller göra sina behov måste de fråga vakten. ”Toaletten” var en liten fyrkantig korg som ställdes på platsen där de låg medan de frigjordes från fotbojan. Om det kom utanför tvingades de slicka upp det.
Fångarna fick väldigt lite mat och tvingades arbeta hårt. Om de inte svarade på frågor som vakterna ställde torterades de tills de svarade. Ofta handlade frågorna om att ange vänner och familjemedlemmar. Tortyren bestod till exempel i piskrapp på ryggen och sedan hälla saltvatten i såren, dra loss naglar, klippa av bröstvårtor eller hänga dem upp och ner i fötterna tills de blev medvetslösa och då sänka ner huvudet i iskallt vatten så att de snabbt kom till medvetande igen och sedan göra om processen. När de hade torterats färdigt fördes de tillbaka till sin plats på golvet där de skulle ligga helt stilla på rygg och inte fick ge något ljud ifrån sig. Gjorde de det, straffades de.
Många dog av tortyren, av skadorna som den gav, av sjukdomar och av undernäring. Några få personer kom levande därifrån. Två av dem var konstnärer och har målat det som skedde i fängelset.
Två av de som överlevde lever än idag. De har båda skrivit en bok om den tortyr de fängslade utsattes för.
För att förstå lite av vad vi var med om denna dag behöver man lite kunskaper om vad som hände i Kambodia för cirka 35 år sedan när Pol Pot var regeringschef och ledare för landets kommunistiska parti Röda Khmererna. Han hade en idé att skapa ett samhälle med rena khmerer där allt var till hundra procent kollektivt, där ingen ägde något och alla bodde i stora jordbrukskollektiv för gemensam försörjning och inte hade någon kontakt med omvärlden. Det här är förstås en mycket förenklad och begränsad beskrivning av ideologin och händelserna, men i alla fall var ju problemet att alla människor inte passade in och inte heller ville leva så. Det löste han enkelt genom att fängsla alla som var olika. Det var personer som bodde i städer, utbildade personer, alla som inte var buddhister, människor från andra länder, konstnärer, författare med flera. För att fängslas räckte det med att någon av hans mannar trodde att man var olika, eller till exempel att man hade glasögon för det betydde att man hade läst mycket.
Det fanns flera fängelser runt om i landet dit fångarna fördes. Skolor stängdes och gjordes om till fängelse. Förhållandena var vidriga. Fångarna tvingades ligga raklånga bredvid varandra på golvet med fötterna fästa i långa fotbojor. De fick inte röra sig och inte ge några ljud ifrån sig. Om de ville dricka eller göra sina behov måste de fråga vakten. ”Toaletten” var en liten fyrkantig korg som ställdes på platsen där de låg medan de frigjordes från fotbojan. Om det kom utanför tvingades de slicka upp det.
Fångarna fick väldigt lite mat och tvingades arbeta hårt. Om de inte svarade på frågor som vakterna ställde torterades de tills de svarade. Ofta handlade frågorna om att ange vänner och familjemedlemmar. Tortyren bestod till exempel i piskrapp på ryggen och sedan hälla saltvatten i såren, dra loss naglar, klippa av bröstvårtor eller hänga dem upp och ner i fötterna tills de blev medvetslösa och då sänka ner huvudet i iskallt vatten så att de snabbt kom till medvetande igen och sedan göra om processen. När de hade torterats färdigt fördes de tillbaka till sin plats på golvet där de skulle ligga helt stilla på rygg och inte fick ge något ljud ifrån sig. Gjorde de det, straffades de.
Många dog av tortyren, av skadorna som den gav, av sjukdomar och av undernäring. Några få personer kom levande därifrån. Två av dem var konstnärer och har målat det som skedde i fängelset.
Två av de som överlevde lever än idag. De har båda skrivit en bok om den tortyr de fängslade utsattes för.
De som inte dog i fängelset fördes så småningom på lastbilsflak till en plats där de avrättades genom att de ställdes på kanten till en massgrav och fick ett hårt slag bakifrån i huvudet så att de ramlade ner. Där nere fanns en vakt som kontrollerade att de var döda eller åtminstone medvetslösa. Var de inte det skar han halsen av dem.
De flesta som fängslades och mördades på detta sätt var män, men även kvinnor utsattes. Till och med mammor med små barn och nyfödda bebisar. Inför mammans ögon togs barnen i fötterna och slungades med huvudet mot ett träd flera gånger så att det sakta dog. Sedan slängdes kroppen ner i en grav bredvid innan mamman avrättades.
Hur många som utsattes för detta vet ingen med säkerhet. Det finns siffror mellan strax under 2 miljoner och 3 miljoner. Oavsett viket var det bara några få som kom levande därifrån, när fängelserna och massmordsplatserna upptäcktes av omvärlden 1978, och landets befolkning hade minskat med minst en tredjedel.
En av platserna där massmorden skedde heter Choueng Ek och ligger ungefär två mil utanför Phnom Penh. Det är bara ett av flera ”Dödens fält” i landet där detta fruktansvärda massmord skedde. Man har hittat rester efter cirka 9000 personer i massgravar där och det kommer fortfarande fram benrester varje år när monsunregnen river upp jorden.
Choueng Ek är idag en vacker plats som både berättar och påminner om det förfärliga övergreppet på mänskligheten och också visar respekt och vördnad för de drabbade. Vi besökte platsen på förmiddagen och gick sedan till Toul Sleng, det före detta tortyrfängelset som idag är ett museum med bilder av det som skedde där och tortyrredskap som användes. Det var mycket, mycket gripande och stundtals nästan för jobbigt att se och ta in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar