ANCHOR WAT
Staden som ligger vid Anchor Wat heter Siem Reap och är en ”liten” stad med bara 500 000 invånare. När vi kom fram dit i fredags kväll var vi rätt så trötta efter en lång dag på sandiga vägar med intensiv trafik. Tro mig, många timmar blir tröttsamt även om man inte kör. Nåväl, vi åt nåt snabbt och gick sedan och la oss. Att komma i säng kändes extra viktigt för Carina, Niklas och mig eftersom vi hade bestämt oss för att se soluppgången vid Anchor Wat. Det innebar att vi skulle åka dit med tuctuc klocan tio i fem. Det blev några timmars sömn och sedan var vi iväg. Vår tuctuc-chaffis hette Tee och var med oss hela dagen. Först körde han oss som sagt till Anchor Wat. Där stod vid kanten av den rosa näckrosdammen som ligger framför det fantastiska gamla templet. Solen går upp bakom det och stunden innan det blev ljust speglade det sig magiskt i vattnet. Det var lite molnigt, men det förstärkta bara det magiska. Någon underbar rosaorange soluppgång blev det inte, men det var ändå jätteläckert att se det ljusna bakom templet.
Här hade jag tänkt lägga in en bild, men nu har jag suttit länge och väntat på att den ska laddas upp men uppladdningen bara tuggar, så nu ger jag upp. Det blir inga bilder i detta inlägg, men när vi får en bättre uppkoppling ska jag lägga in några.
När det hade ljusnat åt vi frukost på en av de små serveringarna på området. Jag tog en ”mixed fruit pancake”. Den såg inte mycket ut för världen när den kom in, där den låg som en tjock och lite bränd klump ovanpå några fruktbitar. Men skenet bedrog! Det var den godaste pannkaka jag någonsin ätit! På tallriken låg bitar av mango, banan och ananas. Pannkakan som låg ovanpå var underbart söt och god, lite som en sockerkaka, fast mycket godare, och ändå pannkakig. Det var så gott så vi åkte dit och åt en likadan nästa dag också, och då tog även Niklas och Carina en. Men mer om det senare.
Anchor Thom
Vi stannade inte och tittade på Anchor Wat. Jag ska berätta varför om en stund. I stället åkte vi vidare till Anchor Thom. Det är ju så att detta område är väldigt mycket mer än templet Anchor Wat. Det är förvisso det mest namnkända av templen i området, men det finns inte mindre än 45 tempel i området, som för övrigt är jättestort (flera mil). Anchor Thom är egentligen inte ett tempel utan var själva huvudstaden i det gamla khmerriket. Där låg bland annat det kungliga palatset och ett tempel som heter Bayon. Bayon hade 34 torn när det var helt, men de flesta har rasat. Vart och ett av dessa torn hade ett Buddha-ansikte i varje väderstreck. Ansiktena symboliserar kärlek och omtanke, vänlighet och sådana saker. Det är jättehäftigt att gå runt och titta på de närmare 40 ansikten som finns kvar.
Ta Prohm
Sedan åkte vi vidare till templet Ta Prohm. Om det inte är så känt till namnet så är det desto er känt till utseende. Det var ju så att när fransmännen ”upptäckte” dessa tempel i slutet på 1800-talet så hade de stått oanvända i flera hundra år och djungelns växter hade tagit över många av dem. På templet Ta Prohm och muren runt hade Banjanträdens stora kraftiga luftrötter vuxit nerför templets tak och väggar. Det fick vara kvar eftersom det faktiskt skyddade templet från att rasa. Angelina Jolie gjorde platsen känd genom filmen Tomb Raider. Även i Indiana Jonesfimen De fördömdas tempel spelades en del scener in här. Nu haglar ordet häftigt i denna text, men det är faktiskt det bästa ordet att använda för att beskriva hur det var med alla enorma rötter som omsluter det urgamla templet.
Det låter kanske inte som att vi hade gjort så mycket fram till nu, men det beror på att den som tycker att det låter så, inte har förstått hur stora områden och tempel det handlar om. Om man går runt i ett av dem i två timmar har man inte sölat. De ligger flera kilometer från varandra så det tar också en stund att transportera sig mellan dem, och dessutom blir man ju hungrig och kaffesugen ibland. Kort sagt var klockan över fyra innan vi var färdiga på Ta Prohm, och vi kände oss inte bara jättenöjda utan även ganska fullmatade med tempel. Alltså åkte vi hem och kom tillbaka till hotellet exakt 12 timmar efter att vi åkt därifrån.
When help tastes good
Lång dag med andra ord, men den var inte slut än, för på kvällen hade vi bokat bort på en av Siem Reaps populäraste restauranger. Den heter Haven och drivs som ett projekt där ungdomar från gatan erbjuds restaurangutbildning som kockar, serveringspersonal mm. De har gjort sig kända för att ha väldigt god mat och är fullbokade i stort sett jämt. Vi hade mejlat och bokat bord i god tid, och maten var verkligen jättegod. När vi hade ätit gick Carina, Niklas och jag runt en stund på nattmarknaden där folklivet sjöd och bjöd ut sina varor till prutbara priser. Vi köpte dock inget, men däremot satte Niklas och jag oss på ett fishspa och lät fiskarna käka på våra fötter tills de blev lena som en nyfödds.
Guidning på Wat
Nästa morgon, som var i söndags, hade vi en guide i Anchor Wat klockan nio. Hotellet där vi bodde serverade ingen frukost, men vi, det vill säga Niklas, Carina och jag var ju sugna på samma pannkaka som jag hade ätit första dagen, så det gjorde inget. Vi åkte iväg kvart i åtta så att vi skulle hinna äta vid Anchor Wat innan vi skulle träffa guiden. Det var lika gott!
Guidningen av det fantastiska templet var mycket intressant. Mest fascinerad blev jag av de otroligt detaljrika relieferna eller sniderierna eller vad det nu heter på svenska, ”carvings” på engelska alltså, i stenväggarna i de långa pelargångarna runt förgården till själva templet. De inhuggna figurerna och bilderna på de långa väggarna är berättelser om livet på jorden och i himlen och helvetet. Vilket hantverk och vilket fantastiskt sätt att berätta på!
Banteay Srei
Efter den guidade turen i Anchor Wat hade Carina och jag tänkt åka tillbaka till staden för vi trodde vi skulle vara mätt på tempel då, men Niklas hade tänkt åka vidare till ytterligare ett tempel som heter Banteay Srei och efter att vår guide hade berättat om det på förmiddagen hade jag fått lust att se det. Banteay Srei är ett av de tempel som ligger längst bort, närmare bestämt 35 kilometer från Anchor Wat. Vi tog i alla fall en tuctuc dit, även om det skulle ta cirka en timme. Det visade sig att vägen var mycket trevlig, genom små byar, jordbrukslandskap och djungel. När vi kom fram sa jag till de andra att om nu templet skulle visa sig inte vara något speciellt att se, så var resan dit i alla fall värd tiden och pengarna.
Banteay Srei är ett litet Shivatempel byggt i röd sandsten. Det är ett av de äldsta Anchortemplen och det speciella med det är att det är ”översållat” med fantastiska små detaljerade mönster inhuggna i stenarna. Otroligt fascinerande. Och väldigt, väldigt vackert.
Efter det var Carina och jag redo att åka tillbaka till hotellet, men vi körde förbi Bayon i Anchor Thom och släppte av Niklas där eftersom han ville ta en runda till där. Precis när han steg av tuctucen kom tre orangeklädda munkar ut genom en port i tempelmuren och började gå nerför trapporna. De var en vacker färgkontrast mot den gråa stenen.
Free drink
På kvällen blev det god men enkel mat på en gatuservering där de stod ute och grillade kött och vokade nudlar och grönsaker. Sedan satte vi oss en stund på en irländsk pub. Men först, innan maten, gick vi till The Red Piano som var Angelina Jolie’s favoritbar under inspelningarna av Tomb Raider. Hon hade en favoritcocktail som har fått samma namn som filmen. Baren serverar var tionde sådan drink som beställs gratis och var 500:de får 100 dollar + en red piano-tshirt. Jag beställde en sådan drink och gissa vad! Jag fick den gratis!
Staden som ligger vid Anchor Wat heter Siem Reap och är en ”liten” stad med bara 500 000 invånare. När vi kom fram dit i fredags kväll var vi rätt så trötta efter en lång dag på sandiga vägar med intensiv trafik. Tro mig, många timmar blir tröttsamt även om man inte kör. Nåväl, vi åt nåt snabbt och gick sedan och la oss. Att komma i säng kändes extra viktigt för Carina, Niklas och mig eftersom vi hade bestämt oss för att se soluppgången vid Anchor Wat. Det innebar att vi skulle åka dit med tuctuc klocan tio i fem. Det blev några timmars sömn och sedan var vi iväg. Vår tuctuc-chaffis hette Tee och var med oss hela dagen. Först körde han oss som sagt till Anchor Wat. Där stod vid kanten av den rosa näckrosdammen som ligger framför det fantastiska gamla templet. Solen går upp bakom det och stunden innan det blev ljust speglade det sig magiskt i vattnet. Det var lite molnigt, men det förstärkta bara det magiska. Någon underbar rosaorange soluppgång blev det inte, men det var ändå jätteläckert att se det ljusna bakom templet.
Här hade jag tänkt lägga in en bild, men nu har jag suttit länge och väntat på att den ska laddas upp men uppladdningen bara tuggar, så nu ger jag upp. Det blir inga bilder i detta inlägg, men när vi får en bättre uppkoppling ska jag lägga in några.
När det hade ljusnat åt vi frukost på en av de små serveringarna på området. Jag tog en ”mixed fruit pancake”. Den såg inte mycket ut för världen när den kom in, där den låg som en tjock och lite bränd klump ovanpå några fruktbitar. Men skenet bedrog! Det var den godaste pannkaka jag någonsin ätit! På tallriken låg bitar av mango, banan och ananas. Pannkakan som låg ovanpå var underbart söt och god, lite som en sockerkaka, fast mycket godare, och ändå pannkakig. Det var så gott så vi åkte dit och åt en likadan nästa dag också, och då tog även Niklas och Carina en. Men mer om det senare.
Anchor Thom
Vi stannade inte och tittade på Anchor Wat. Jag ska berätta varför om en stund. I stället åkte vi vidare till Anchor Thom. Det är ju så att detta område är väldigt mycket mer än templet Anchor Wat. Det är förvisso det mest namnkända av templen i området, men det finns inte mindre än 45 tempel i området, som för övrigt är jättestort (flera mil). Anchor Thom är egentligen inte ett tempel utan var själva huvudstaden i det gamla khmerriket. Där låg bland annat det kungliga palatset och ett tempel som heter Bayon. Bayon hade 34 torn när det var helt, men de flesta har rasat. Vart och ett av dessa torn hade ett Buddha-ansikte i varje väderstreck. Ansiktena symboliserar kärlek och omtanke, vänlighet och sådana saker. Det är jättehäftigt att gå runt och titta på de närmare 40 ansikten som finns kvar.
Ta Prohm
Sedan åkte vi vidare till templet Ta Prohm. Om det inte är så känt till namnet så är det desto er känt till utseende. Det var ju så att när fransmännen ”upptäckte” dessa tempel i slutet på 1800-talet så hade de stått oanvända i flera hundra år och djungelns växter hade tagit över många av dem. På templet Ta Prohm och muren runt hade Banjanträdens stora kraftiga luftrötter vuxit nerför templets tak och väggar. Det fick vara kvar eftersom det faktiskt skyddade templet från att rasa. Angelina Jolie gjorde platsen känd genom filmen Tomb Raider. Även i Indiana Jonesfimen De fördömdas tempel spelades en del scener in här. Nu haglar ordet häftigt i denna text, men det är faktiskt det bästa ordet att använda för att beskriva hur det var med alla enorma rötter som omsluter det urgamla templet.
Det låter kanske inte som att vi hade gjort så mycket fram till nu, men det beror på att den som tycker att det låter så, inte har förstått hur stora områden och tempel det handlar om. Om man går runt i ett av dem i två timmar har man inte sölat. De ligger flera kilometer från varandra så det tar också en stund att transportera sig mellan dem, och dessutom blir man ju hungrig och kaffesugen ibland. Kort sagt var klockan över fyra innan vi var färdiga på Ta Prohm, och vi kände oss inte bara jättenöjda utan även ganska fullmatade med tempel. Alltså åkte vi hem och kom tillbaka till hotellet exakt 12 timmar efter att vi åkt därifrån.
When help tastes good
Lång dag med andra ord, men den var inte slut än, för på kvällen hade vi bokat bort på en av Siem Reaps populäraste restauranger. Den heter Haven och drivs som ett projekt där ungdomar från gatan erbjuds restaurangutbildning som kockar, serveringspersonal mm. De har gjort sig kända för att ha väldigt god mat och är fullbokade i stort sett jämt. Vi hade mejlat och bokat bord i god tid, och maten var verkligen jättegod. När vi hade ätit gick Carina, Niklas och jag runt en stund på nattmarknaden där folklivet sjöd och bjöd ut sina varor till prutbara priser. Vi köpte dock inget, men däremot satte Niklas och jag oss på ett fishspa och lät fiskarna käka på våra fötter tills de blev lena som en nyfödds.
Guidning på Wat
Nästa morgon, som var i söndags, hade vi en guide i Anchor Wat klockan nio. Hotellet där vi bodde serverade ingen frukost, men vi, det vill säga Niklas, Carina och jag var ju sugna på samma pannkaka som jag hade ätit första dagen, så det gjorde inget. Vi åkte iväg kvart i åtta så att vi skulle hinna äta vid Anchor Wat innan vi skulle träffa guiden. Det var lika gott!
Guidningen av det fantastiska templet var mycket intressant. Mest fascinerad blev jag av de otroligt detaljrika relieferna eller sniderierna eller vad det nu heter på svenska, ”carvings” på engelska alltså, i stenväggarna i de långa pelargångarna runt förgården till själva templet. De inhuggna figurerna och bilderna på de långa väggarna är berättelser om livet på jorden och i himlen och helvetet. Vilket hantverk och vilket fantastiskt sätt att berätta på!
Banteay Srei
Efter den guidade turen i Anchor Wat hade Carina och jag tänkt åka tillbaka till staden för vi trodde vi skulle vara mätt på tempel då, men Niklas hade tänkt åka vidare till ytterligare ett tempel som heter Banteay Srei och efter att vår guide hade berättat om det på förmiddagen hade jag fått lust att se det. Banteay Srei är ett av de tempel som ligger längst bort, närmare bestämt 35 kilometer från Anchor Wat. Vi tog i alla fall en tuctuc dit, även om det skulle ta cirka en timme. Det visade sig att vägen var mycket trevlig, genom små byar, jordbrukslandskap och djungel. När vi kom fram sa jag till de andra att om nu templet skulle visa sig inte vara något speciellt att se, så var resan dit i alla fall värd tiden och pengarna.
Banteay Srei är ett litet Shivatempel byggt i röd sandsten. Det är ett av de äldsta Anchortemplen och det speciella med det är att det är ”översållat” med fantastiska små detaljerade mönster inhuggna i stenarna. Otroligt fascinerande. Och väldigt, väldigt vackert.
Efter det var Carina och jag redo att åka tillbaka till hotellet, men vi körde förbi Bayon i Anchor Thom och släppte av Niklas där eftersom han ville ta en runda till där. Precis när han steg av tuctucen kom tre orangeklädda munkar ut genom en port i tempelmuren och började gå nerför trapporna. De var en vacker färgkontrast mot den gråa stenen.
Free drink
På kvällen blev det god men enkel mat på en gatuservering där de stod ute och grillade kött och vokade nudlar och grönsaker. Sedan satte vi oss en stund på en irländsk pub. Men först, innan maten, gick vi till The Red Piano som var Angelina Jolie’s favoritbar under inspelningarna av Tomb Raider. Hon hade en favoritcocktail som har fått samma namn som filmen. Baren serverar var tionde sådan drink som beställs gratis och var 500:de får 100 dollar + en red piano-tshirt. Jag beställde en sådan drink och gissa vad! Jag fick den gratis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar