Detta skrev jag redan i måndags morse men vi har haft så dåliga uppkopplingar ett tag så det har inte funkat att lägga in det förrän nu.

Klockan åtta i går (söndags) morse packade vi in oss i en sovbuss för att åka från Hoi An till Ho Chi Minh City (Saigon). Det är ungefär 95 mil. Trafiken går väldigt långsamt här (vilket förmodligen är förklaringen till att det inte sker fler olyckor i kaoset) så resan beräknades ta uppemot 24 timmar, med några stopp då förstås.
Sovbussen har två gångar och tre rader med liggsäten i två våningar, totalt 41 stycken med de fem längst bak. Man sitter med benen rätt fram och kan luta bak ryggen så man nästan ligger helt när man vill sova. Man får en filt och det är hyfsat bekvämt. Om man inte är för lång vill säga. Allt här är ju byggt för kortare människor.

Efter några timmars färd stannade vi i Song My, där en av byarna låg där amerikanska soldater sköt ”allt som andades”. Alla var civila, de flesta var kvinnor och barn. De sköt alla de såg och gick in i husen och sköt alla. Sedan sköt de även boskapen. Det var ett förfärligt massmord, som dessutom skedde på flera ställen som aldrig blev kända för omvärlden. Detta blev känt eftersom det fotograferades av en person och en journalist fick reda på det. Amerikanerna förnekade det först, men ”förklarade” det sedan med att de trodde att byarna var högkvarter för FNL-soldater.

 

 

Här finns idag en minnesplats över händelserna med ett monument i en vacker park och ett museum med foton från massmordet i byn. Vi såg också en dokumentär med intervjuer med några som lyckades överleva och en amerikansk soldat som besökte platsen för första gången sedan han deltog i massakern. Jag behöver väl knappast berätta att det var gripande. Detta hände ju 1968 och jag har svaga minnesbilder från TV-nyheterna och att jag förstod att något förfärligt hade hänt. Att barn hade blivit skjutna av soldater på den plats där barnen skulle vara som mest trygga. Även om jag inte minns mer än så, så tror jag att den händelsen är det som haft störts betydelse för den avsky mot krig och allt som har med det att göra som jag alltid har känt.




Det ösregnade precis när vi skulle gå runt i parken, så de här bilderna är inzoomade från en dörr en bra bit ifrån. Regnet gör dem mycket gråare än platsen är i verkligheten.

 

Sedan åt vi lunch innan vi körde vidare. Vi stannade efter vägen för middag, under natten för att kissa och på morgonen för att äta frukost. Nu är klockan drygt 11 och vi är ännu inte framme i HCMCity. Man ska inte ha bråttom här. Redan vid sextiden trodde jag att vi var i förorter till Saigon, men sedan dess har vi passerat både jordbrukslandskap, städer och skogar. Det är oftast väldigt vackert och många risfält är det. 60 % av befolkningen är jordbrukare. De allra flesta odlar ris. De odlar också många olika rotfrukter, grönsaker och frukter. Bananträd och kokospalmer finns det överallt. På åkrarna ser man människorna arbeta med enkla hackor och spadar. Där finns också kor och vattenbufflar. Och så ser man väldigt ofta den vita kohägern som står på risfälten och i många dammar och andra små vatten”pölar” växer Lotus. Många är i knopp, men ju längre söderut vi kommer ju fler ser vi i blom.




Och så alla dessa pagoder då. Familjer, kvarter, områden, byar, städer – alla möjliga sammanslutningar kan ha en egen pagod. De ser ut på olika sätt, men ganska ofta är det tre väggar med tak och golv med ett par pelare och ett vackert utsmyckat altare vid fondväggen. På många platser står det också små altare med offer. Buddha är allestädes närvarande. Och rökelsen slocknar aldrig.