Ngapali beach

Jag är hemma i Umeå sedan i tisdags. Det är skönt att vara hemma och jag har sluppit den vanliga postvagabonddepressionen som jag annars brukar få när jag kommer hem från resor, korta som långa. I stället har jag drabbats av något jag aldrig haft förut; äkta jetlag. Inte för att jag vet om det finns någon oäkta, men att man är trött efter en lång flygresa över natten är ju inte konstigt. Det har jag varit förr, men det brukar inte krävas mer än en god natts sömn så är det bra med det. Dock inte denna gång. Båda nätterna hittills har jag vaknat mitt i natten, klockan 1 respektive 2 och  kroppen har ansett att det är morgon, trots att jag inte alls varit utsövd. På dagarna har jag varit som en zombie, men huvudet tyngt som bly, gungande som på kvicksilver. Jag har inte gjort många knop. Efter tre-fyra-tiden på eftermiddagen anser kroppen att det är läggdags, och det är inte lätt att hålla mig vaken så pass länge att den inre klockan ställs om. Första kvällen somnade jag i princip stående klockan 8. Märkligt.

Men nog ordat om det. Här kommer berättelsen om våra sista dagar i Myanmar:

 

 

NU ÄR DET INTE SYND OM OSS
eller
JAG HAR BADAT I BENGALISKA VIKEN

Det är lördag kväll. Jag sitter på terrassen till en bungalow. Femti meter härifrån slår vågorna mot sandstranden. Vi kom hit i går förmiddag och sedan dess har vi bara NJUTIT av sand och salta stänk. Solen har inte behagat tränga undan molnen riktigt som vi hade förväntat oss; igår kväll regnade det till och med, men det är behagligt varmt ändå (eller just därför) och vattnet är ljuvligt.

Vi är i Ngapali beach som ligger i södra Myanmar, vid Bengaliska viken. Den räknas av många som landets finaste strand. Här är det ungefär som de kända thailändska stränderna förmodligen var för 30-40 år sedan. Några få lågmälta hotell mellan palmerna längs stranden, få turister, inget skrän, ytterst lite försäljning och rent och fint. Ibland går några kvinnor förbi och säljer färska frukter som de bär på ett stort fat på huvudet. Vi har det underbart!







Vi badar, tar det lugnt, promenerar och morgonjoggar längs stranden, badar, går till nästa strand, vadar i en å som rinner ut i havet här intill, badar, ser hur lokalbefolkningen fångar krabbor, bläckfisk och snäckor, äter den godaste skaldjursmat man kan tänka sig, badar, hoppar i vågorna, ser tidvattnet komma och gå, badar igen och tar en drink till solnedgången. Det är ett ljuvligt sätt att avsluta sju veckors resande och upplevelser på. Allt vi har varit med om får sjunka in samtidigt som man börjar tänka på vad som ska ske när man kommit hem.
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sista kvällen
Det har blivit måndag nu när jag fortsätter att skriva. Söndag förmiddag var vår sista dag i Ngapali. På morgonen fick vi ett meddelande att avgångstiden för planet till Yangon var framflyttat ett par timmar. Det gjorde absolut ingenting. Då hann vi bada en extra gång, jäsa i solen, ta det lugnt och äta lunch.

Kvar hade vi sedan en kväll och natt i Yangon. Vi bestämde oss att slå på stort och äta något riktigt gott på en extra bra restaurang. I samma kvarter som vårt hotell finns en restaurang på tjugonde våningen i ett av de högre husen i staden. Dit gick vi och åt en jättegod oxfilé och drack gott vin. Oxfilén kostade 17000 kyat. Det låter kanske mycket men är inte mer än cirka 135 kronor. Fast i Myanmar är det ändå mycket, närmare bestämt mellan tre och sex gånger mer än alla andra rätter vi har ätit här.

Det var förstås utsikt från ”Skybistron” också. På håll såg vi den upplysta Shwedagonpagoden. Mäktigt. (Och en dålig bild är ju bättre än ingen bild, eller hur...)





Strax före klockan tio i morse åkte vi från hotellet och flög till Bangkok och sedan hemåt. På tisdag morgon är vi i Sverige. Jag får nog inte möjlighet att lägga ut detta innan dess…




KANSKE TILLBAKA
Myanmar är ett väldigt speciellt land. Jag tyckte mycket om att vara där och jag fick väldigt starka intryck av landet.

För några månader sedan visste jag nästan inte något om Myanmar. Jag visste i princip bara att det finns och att det styrs av en militärregim som har varit diktatorisk. När jag hade bestämt mig för att åka dit började jag läsa på en del. Först och främst läste jag förstås om de platser som vi hade bestämt oss för att besöka, men jag lärde mig också en hel del allmänt om landet. Bland annat att många diktatoriska restriktioner (och dumheter) har lättats eller helt tagits bort. Jag läste också att Myanmar på olika sätt är ett speciellt land, utan motsvarighet i världen.

Nu vet jag att det sista är sant. Och ja, det första också. Men det är det speciella jag har fastnat för. Jag kan inte riktigt uttrycka vad det är, men en sak är säker; jag är ju ingen ”återvändare”, det vill säga, jag reser sällan tillbaka till samma plats som jag redan har besökt. Det finns absolut undantag, men dessa brukar vanligen inte vara länder som ligger långt borta (även om jag har varit i Kenya två gånger).

Jag vet inte om jag någonsin kommer att åka tillbaka till Myanmar, men just nu skulle jag verkligen vilja göra det. De andra fyra länderna som vi har rest i var också intressanta och trevliga, men inget av dem är som Myanmar.  Människorna, kulturen, atmosfären, sevärdheterna, vänligheten, traditionerna, livsstilen… det känns som om jag inte är klar med Myanmar. Landet ger mig en känsla av harmoni som jag vill ha mer av.