Hanoi, ett moppeinferno

Måndag morgon. Jag sitter I en hotellfoajé I Halong Bay och skriver. Det blir ett långt inlägg om det som har hänt sedan i torsdags när jag åkte. Jag skriver något om varje dag, men hinner inte alltid skriva varje dag, och vi har inte alltid wifi. Därför kan det dröja ibland mellan inläggen. Men när jag har skrivit och har uppkoppling, så lägger jag ut det.

Måste också påpeka att jag inte korrekturläser jättenoga, så även om jag rättar de feltryck jag ser, så blir det säkert en del fel. Håll till godo med det. Som vanligt har jag ambitionen att också lägga ut bilder, men jag vet av erfarenhet att det brukar bli lite si och så med det, eftersom det tar ganska mycket tid. Så vi får se hur det blir med det. En annan sak som jag kanske också ska säga är att jag kommer att nämna en del namn. Det är alltid reskamrater om jag inte skriver något annat. Jag ger ingen ytterligare presentation av dem, men skriver ut efternamnet om jag tror mig veta att det finns läsare som känner personen. Och så blir jag förstås jätteglad över kommentarer och hälsningar, så slösa med dem, tack J

Ja, här börjar då historien om min resa till sydostasien:

20 i 9 I torsdags morse gick jag hemifrån och exakt 24 timmar senare landade vi i Hanoi. Resan gick bra, fast jag sov inte mycket. Men innan jag kom iväg från Umeå var det lite pirrigt, för dagen började med värsta dimman. Planen från Stockholm kunde inte landa utan cirkulerade ovanför Umeå i 25 minuter innan det lättade så pass att de kunde gå ner. Eftersom det är samma plan som vänder tillbaka till Arlanda och Bromma så blev vi lite försenade – men inte mer än att de kunde köra in så mycket att vi bara var 15 minuter sena vid landning.

På Arlanda väntade tre blivande reskamrater; Kerstin (Fruchter för de läsare som känner henne), Ulla och Jerry, som jag hade stämt träff med för att käka lunch. Sedan träffade vi de övriga och cirka klockan halv fyra bar det iväg.

 

Vi mellanlandade efter knappt sex timmar I Doha i Quatar och sedan I Bangkok för att tanka med mera. På flygplatsen I Hanoi möttes vi av vår reseledare Andreas, och sedan åkte vi buss in till centrum. Jag delar rum med Kerstin och vi har ett lyxigt rum, sett I Rosa Buss-perspektiv.

Vi bor i centrum I ett område som kallas “de gamla kvarteren”. Gatorna är trånga, det är massor med människor på trottoarerna. Moppetrafiken är helt sinnessjuk. Det är fascinerande hemskt. Det är en aldrig sinande ström av mopeder i massor, som tutar och kör på ett till synes regellöst sätt, blandat med bilar, cyklister och gångare. Jag hade hört innan att man måste gå rakt ut i trafiken när man vill korsa gatan, och jag trodde aldrig jag skulle fixa det. Men märkligt nog så sker det få olyckor. När man går över så ska man bara gå sakta, rakt fram utan att tveka - så kör de inte på en. Märkligast av allt är nog ändå att jag klarar det!

I Hanoi har vi mest promenerat runt, tittat på olika byggnader, druckit kaffe och öl, strosat på marknader och sånt. Det är massor med lukter, ljud, färger och andra sinnesuttryck som omger en var man går. Mest av allt är det ändå människor. Människor, människor, människor. Överallt. De lever större delen av sin tid ute. De sitter på trottoaren och lagar mat, äter, dricker te och pratar. De sitter direkt på marken eller på små plaststolar vid pyttesmå bord. Och då menar jag verkligen små. Sitthöjden är ungefär 30 centimeter. Alltså lägre än svenska barnrumsmöbler. På dessa sitter de och äter, både privat och på gatans små restauranger. De vill helst inte sitta på vanliga stolar. De tycker det är obekvämt.

Det vanligaste samtalsämnet är, enligt vad jag har hört, hur det är med deras motorcykel. Går den bra? Är den hel? Vad ska de frakta på den idag? Vad fraktade de på den igår? Vad ska de frakta på den i morgon? Om de inte kör den eller pratar om den, så repar de den. På trottoaren.

Den vietnamesiska maten jag har ätit hittills har varit okej. Det är nudlar, vårrullar, mycket friterat och massor med gröna blad och vackra salladsdekorationer. Ölet är gott men vinet är knappt drickbart.

 

 

Halong BayI söndags morse packade vi ryggan med det viktigaste för en natt på havet och åkte iväg mot kusten och Halong Bay. De säger att om man inte har varit i Halong Bay har man inte sett Vietnam. Jag hade hört väldigt mycket om hur fantastiskt vacker och oförglömlig denna övärld är, med två tusen höga, branta småberg med grönska på toppen och glador som svävar runt dem, som ligger där liksom på måfå utkastade I vattnet. Och visst var det vackert. Oerhört vackert. Men jag kanske hade för höga förväntningar, eller så har jag sett för många andra vackra platser – för hur det nu var så blev jag inte så överväldigad som jag på något sätt hade trott jag skulle bli.  Dessutom hade vi lite otur med väderprognosen. Det gick tydligen en tyfon en bit härifrån och enligt prognosen skulle den märkas av här på kvällen. Det innebar att myndigheterna utfäste båtförbud efter klockan 17. Det var alltså meningen att vi skulle ha åkt långt ut i arkepelagen, sovit på båten och fått uppleva både solnedgång och gryning där, men nu blev det i stället en kortare tur i utkanten av övärlden. Det var som sagt ändå fantastiskt och åka mellan de höga klippväggarna. Vi kunde också åka in i en grotttunnel i små bambubåtar som roddes stående eller, som Niklas (Nordlander) och jag gjorde, paddla kajak. När man åkt genom tunneln kom man in i en lagun där klipporna stupade 50-100 meter rakt ner. Häftigt.

 

 

 

 

Mellan dessa småöar bor fiskefamiljer i små kolonier med 3-4 båtar som de ankrat tillsammans. De ror ut i sina platta bambubåtar från dessa husbåtar för att fiska och lever i övrigt sina liv helt på båten. På båtarna såg vi gamla som satt och gungade i sina hängmattor, tvätt som hängde på tork, kvinnor som lagade nät, folk som satt på golvet och åt och drack te och en liten flicka som satte sig på relingen och  kissade i vattnet. På senare tid har myndigheterna börjat tvångsförflytta dessa människor till fastlandet, ge dem jobb i fabrik och sätta barnen i skola. Det sista är förstås bra, och tanken sägs vara att de ska få ett tryggare liv och en bättre framtid – men är det rätt sätt???

Överlag syns det tydligt att landet genomgår en snabb förändring. Det byggs mycket, bostäderna förbättras, turismen utvecklas, ungdomarna har så kallade västerländska kläder (de sys ju för övrigt i stor utsträckning här, men är inte mycket billigare än i Europa), de stora vägarna har god standard, med mera, med mera.

Tillbaka till Halong Bay. Vi var som sagt tvungna att åka tillbaka till hamnen och blev inkvarterade på ett hotell. En kort bit från hotellet fanns en liten strand. Det hade börjat mörkna men Carina och jag skyndade oss dit och tog ett dopp i det ljumma vattnet innan middagen. Det var skönt, även om det var lite scary eftersom det hade hunnit bli mörkt. När vi hade simmat lite var det några på stranden som ropade något på vietnamesiska. Vi var inte säkra på om det var till oss, och förstod förstås inte om det var positivt eller negativt, men vi kände oss redo att gå upp i vilket fall.

Efter middagen gick Niklas, Karl-Gustav och jag ut för att "känna på tyfonen". Den hade dock inte hittat hit. Inte ens nere vid stranden blåste det… lite surt att vi inte var ute på båten… Vi gick en bit längs stranden och hörde musik från en paviljong i en park intill. Vi gick dit och där höll tre unga tjejer och två killar på att träna dans. De var klädda i vackra, färgglada traditionella kläder och hade stora röda solfjädrar som graciöst var en del i dansen. Det var väldigt fint och roligt att se. Sedan gick vi vidare längs strandpromenaden och slog oss ner i sofforna på en bar.

Nu är det som sagt måndag förmiddag och flera har åkt iväg för att besöka en pärlfabrik, alltså där de odlar pärlor, och till en lokal marknad. Jag skippade det, tyckte inte det lät så intressant. Ska ta en promenad här snart tänkte jag, och kanske ett dopp på stranden nu när det är ljust. Sedan ska vi åka tillbaka till Hanoi, och i kväll blir det traditionell dockteater.